För allt vi drömde en gång.

Jag är förvånad över att jag fortfarande orkar.
Så länge som jag balanserat på kanten nu.
Jag borde ha fallit för längesedan.
Det är så mycket som drar mig ner mot avgrunden.
Så mycket som håller på att förstöra mig.
Det måste få ett slut snart, för snart orkar jag inte klamra mig fast längre.
Snart faller jag.
Det är upp till dig, om jag ska stå kvar eller inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0