Du är helt jävla otrolig.
Hur omogen och egoistisk kan man vara egentligen?
Hur kunde jag bara blunda för allt?
Hur kunde jag stanna kvar hos dig så länge?

Jag skiter fullständigt i att du kallar mig hora, och att du behandlat mig så som du har gjort.
Du var ändå inte värd mig.
Det som däremot sårar mig, det är hur fan du kunde säga det du sa.
(Du bör veta vad jag menar)
Jag borde inte ta åt mig, jag vet.
Du är en idiot, och jag ska inte lyssna på det du säger.
Men du vet vad jag gått igenom, och att utnyttja det på det sättet är så jävla dålig stil.
Det är ditt fel nu, om allt skulle komma tillbaka igen.

Jag blir äcklad av mig själv för att jag älskade dig.
Jag förstår inte hur jag kunde vara så blind.